Jag läste i nyutkomna tidskriften Fyrahundrafemtio att genren chick lit tydligen försvann 2009; det hade jag inte ingen aning om! (...) Gott så kanske, för Happily Ever After skulle nog hamna inom denna ganska snäva kategorisering, men den är mycket mer än så.

Bara titeln antyder ju någon slags fnittrig bröllopsdröm, men det är faktiskt precis tvärtom: Ellinor Bee tror inte på kärleken och drömmer inte om lyckliga slut. Hennes föräldrar har ett tufft äktenskap och skilsmässa bakom sig, modern är alkoholiserad, vilket är något som Ellinor inte riktigt kan erkänna ens för sig själv, och detta har satt spår i hennes förmåga att tro på något beständigt. Elles egen upptrappade alkoholkonsumtion tycker jag stökas över lite väl snabbt, men fokus läggs i stället på hennes dåliga samvete över modern och vilka konsekvenser det får, så jag kan köpa det.

Vi får följa Ellinor från det att hon som grön 22-åring landar ett jobb som assistent på ett oberoende bokförlag i London tills dess att hon i mitten av 30-årsåldern gjort en strålande karriär i bokbranschen. Men med kärleken har det inte gått lika lätt.



Happily ever after är faktiskt en liten pärla. Bara detta att den utspelar sig i förlags-/bokbranschen! Ellinor är en sådan mänsklig person som också har brister och "osnygga" känslor. (Lite ångest får jag dock av att hon vid 22 är mer mogen än jag är vid 42... ) Det som skiljer den från mycket annat är att här finns inte en utpekad Mr Right utan Elle "tillåts" älska och ha ett kärleksliv med flera män vid olika tidpunkter i livet.

En annan otypisk feature är att det inte är helt självklart vart boken är på väg, men slutet känns fint och precis som jag vill ha det. Totalt sett blev jag väldigt förtjust i Happily Ever After; mer realistisk än vad genren normalt bjuder, men ändå romantisk och jag längtade efter varje tillfälle när jag skulle få läsa den.

---