Det var två månader sedan jag läste ut
The fault in our stars (Förr eller senare exploderar jag) av John Green, men jag har ännu inte lyckats producera en recension. Nu har
filmen kommit också, så det är hög tid, men hur närmar man sig en bok som blivit så ofattbart spridd, omtyckt, omskriven och berört så många människor?
Jag vet inte. Jag känner mig fortfarande tagen av den. Jag gjorde misstaget att ha den som tåglektyr fram och tillbaka till jobbet och fick plocka upp mina svarta Ray-Bans och leka filmstjärna när tårarna oundvikligen började trilla. Jag hade blivit varnad dessutom, så det var ju naivt av mig att läsa den i offentligheten, men slutet klarade jag i alla fall av hemma (tur det för alla..).
Om det är någon som fortfarande svävar i okunnighet, så handlar alltså The fault in our stars om den 16-åriga Hazel, som lider av obotlig cancer, men som på grund av en ny, effektiv medicin har köpt sig lite extra tid. Hon går i en supportgrupp tillsammans med andra cancersjuka ungdomar och en dag träffar hon den bildsköne, före detta cancerpatienten Augustus Waters, som är medföljande till deras gemensamme vän Isaac. Hazel och Augustus klickar med en gång och blir kära, men det är motvilligt som Hazel erkänner det. För hur ska man hantera en förälskelse när man vet att man har en dödsdom hängande över sig?
Det här låter ju ofattbart tragiskt - och det är det också på ett sätt. Men på ett annat sätt är det en underbart rolig, filosofisk och fin roman om ung kärlek och vänskap. Den intellektuella Hazel och sympatiske Augustus kommunicerar med ett sådant livfullt språk och svart humor som lyfter hela boken och får mig att känna mig som en synnerligen omogen 40 plussare i jämförelse.
- Thanks for not trying to see me when I looked like hell
- To be fair, you still look pretty bad
I laughed
- I missed you too. I just don't want you to see... all this. It doesn't matter. You don't always get what you want
- Is that so, he asked. I'd always thought the world was a wish-granting factory
Eller den här som har blivit något av ett mantra på internet:
He responded a few minutes later.
- Okay.
I wrote back.
- Okay.
He responded:
- Oh, my god, stop flirting with me!
I just said:
- Okay.
My phone buzzed moments later.
- I was kidding Hazel Grace. I understand. (But we both know that okay is a very flirty word. Okay is BURSTING with sensuality.)
I was very temped to respond Okay again.
Världen är naturligtvis inte en önskningsfabrik, men Hazel får sin stora önskan uppfylld: att åka till Amsterdam och träffa författaren till sin favoritbok An Imperial Affliction. Ingenting går ju som det ska, men ändå att de kommer iväg och äter en romantisk middag precis som vilket nyförälskat par som helst för en enda kväll, det är fint att läsa.
Det handlar också om att leva i nuet, vilket måste vara bland det svåraste som finns - bara jag går till mig själv så är jag ju en sådan som alltid har mentala eller fysiska punktlistor över alla borden i framtiden - men som är det enda Hazel och Augustus har. De vet inte hur länge deras framtid kommer finnas kvar (Det vet ju ingen av oss förvisso, men i det här fallet är det en uttalad utmätt tid) och måste göra vad de kan av de dagar de har.
Jag tänker på det och på orättvisan i hur den här sjukdomen drabbar och dödar och på att även om jag älskade boken förbehållningslöst så kommer jag inte klara av att se den på bio då jag förutspår hulkande bortom all kontroll.
Jag känner att trots att jag har väntat så länge med att skriva omdömet så kan jag inte göra boken rättvisa. Det enda jag kan säga är: läs den, ung som gammal. Okay? Okay.
upplagd av Mrs Book Pond #
14:38