---

Ja, här kommer ännu en bok i fel årstid: The winter folly recenseras i april. Min backlogg med lästa, orecenserade böcker sätter uppenbarligen årstiderna ur spel...


När Delila träffar John, godsägaren till Fort Stirling, så faller hon pladask och ett tu tre har hon lämnat London, ett toppjobb och vänner bakom sig för att bli fru Stirling. Delilas bild av att hon ska kunna göra godset till sitt arbete i stället; inreda, låna ut det till filmvisningar och jippon, visar sig snart falla platt då John är mycket ovillig att göra några som helst förändringar eller hyra ut ägorna.

Dessutom vilar det en dyster stämning över hela huset och som också verkar färga av sig på John, då han med jämna mellanrum blir introvert och fåordig. Delila försöker få honom att dela sina grubblerier med henne, men utan framgång.

Så en dag kommer hon över en kista med gamla kläder som uppenbarligen tillhört hans mor, om vilken han inte pratar alls. Därifrån börjar Delila pussla ihop ledtrådar för att förstå vad som hänt modern. Att börja riva upp hemligheter ur det förflutna är emellertid inte något man gör obemärkt eller utan risk...

Detta är en bok med ännu ett omslag där en kvinna i röda kläder rör sig bort ur bilden; det har gjorts några sådana nu, men jag är svag för dem alla, trots allt. Det snöar på bilden, men The Winter Folly är ändå en ganska konstig titel, då boken egentligen mestadels utspelar sig under sommartid i England. Det beskrivs som att det är varmt (kan det verkligen vara möjligt ;)) och vackert och det får mig att längta dit.

Boken berättas ur två olika perspektiv: Delialas i nutid och Alexandras på 60-talet, där de två historierna sakta närmar sig varandra samtidigt som den annalkande katastrofen och när den kommer så måste jag sluta läsa ett tag; det är alltför hemskt. Generellt så är dock The Winter Folly lättläst om än inte helt lättsmält i vissa partier. Jag kan avslöja så pass att slutet är betydligt ljusare än vad jag kunnat hoppas på i alla fall.

En sak jag inte tycker om är sättet på vilket Delila ger upp hela sitt liv för John; hans humör styr deras förhållande och det känns osunt och gör mig obehaglig till mods.

På det stora hela ändå godkänd underhållning.

---

Det var december när Bokklubben samlades för att prata om Tove Jansson Sommarboken. Helt fel årstid att läsa den, men trots det eller kanske tack vare tidpunkten så gick boken hem hos samtliga av oss.

Varje sommar kommer Sophia med sin pappa till ön där farmor bor. Pappan stänger in sig och jobbar, med vad är oklart, men han är bara där i bakgrunden. Den alltsomoftast buttra flickan får klara sig själv tillsammans med den kärva farmodern och de har både vardag och äventyr tillsammans i korta, fristående och inte nödvändigtvis kronologiska kapitel.

Trots att det är lite knorrigt finns där ett kärleksfullt och fast band demellan. Jag får en känsla av att farmodern är flickans närmaste relation. Det nämns kort att mamman är död och jag funderar på om anledningen till att pappan är så distanserad är att han bär på så mycket sorg, men det uttalas aldrig. 

Farmodern i boken är så långt ifrån den klassiska bullbakande och självuppoffrande typen man kan komma. Hon pratar med flickan som en vuxen, hon är rak och brutalt ärlig, men också mycket omhändertagande på sitt sätt. Det är till exempel fint berättat i kapitel som heter Venedig där de bygger ett träpalats, som sedan försvinner i en storm. Farmodern kliver upp mitt i natten, hittar ett nytt stycke balsaträ och ägnar timmar åt att återskapa palatset, för att Sophia inte ska ana att det någonsin varit borta när hon vaknar på morgonen.

Tove Jansson låter också farmoderns behov få komma fram och hon får vara "egoistisk" utan att det fördöms när hon vill ta sig en lur, röka sin cigarett eller bara vara ifred.

Nedan stycke illustrera både farmoderns självständighet och den tillgivenhet hon har gentemot sitt barnbarn:

Havet var blankt som olja och så blekt att man knappt såg att det var blått. Farmorn satt mitt i båten under ett violett parasoll, hon hatade violett, men det fanns inget annat. --

- Vet du, ibland tycker jag det är astråkigt när allting är bra, sa Sophia -
 - Jasså, sa farmorn. Hon tog en ny cigarett, det var bara den andra före tolv och hon försökte alltid röka i smyg när hon kom ihåg det.
- Det händer ingenting, förklarade hennes barnbarn. Jag ville klättra upp i sjömärket och så sa pappa att jag inte fick
- Beklagligt, sa farmorn 
- Nej, sa Sophia. Inte beklagligt. Asdumt 
- Varifrån har du fått det där med as, du säger as hela tiden. 
- Jag vet inte. Det låter bra. 

Sjömärket var mycket högt, det var vitmålat med en röd triangel i mitten. -- Sophia hade hunnit ända nästan upp till toppen när farmorn fick syn på henne. Farmorn förstod genast att hon inte fick skrika. -- Sophie började klättra neråt, det gick stadigt ett steg i sänder. 

- Jävla unge, tänkte farmorn, förfärliga barn. Men så går det när de förbjuder en allt som är roligt. 
- Du är mycket bra på att klättra, sa farmorn strängt. Ska jag berätta om det här för honom eller ska jag låta bli? 
- Kanske det räcker med dig, sa hon. Men du kan ju berätta det på din dödsbädd så att det inte går förlorat. 
- Det är en asbra idé, sa farmorn. 

Sommarboken kom ut första gången 1972 och räknas numera som en klassiker. Den är inte menad som en saga, det är något annat än mumintrollen - och Tove Jansson ville heller inte att någon jämförelse skulle göras; hon var länge tveksam till att ha illustrationer i boken på grund av detta.

Och här finns inga sagofigurer, men vemodet och förkärleken för det lite absurda, det känns igen. Det är en bok om relationen mellan en farmor och hennes ensamma barnbarn, en bok om att växa och att åldras. Och det är också en naturjournal som skildrar naturen och de snabba väderväxlingarna på en utsatt skärgårdsö. Mycket fin bok som kan läsas om flera gånger, vilken årstid som helst.

---

---

---

... detektiven. Kärt barn har många attribut (?)... Jag har läst Den fallande detektiven av Christoffer Carlsson, som numera är ett etablerat namn i de svenska deckarkretsarna. Säkert har det i många artiklar och recensioner också konstaterats att han är etablerad "trots sin ungdom". Jag kan tänka mig att han är dödstrött på att få höra det...

Så låt mig tjata lite till om hans ålder. Carlsson är född 1986 och fyller med andra ord 30 2016. Han är krimonolog i grunden (filosofie doktor för att vara exakt), har gett ut ett antal vetenskapliga publikationer och fem deckare - och så har han fått barn. Det vet jag för jag följer honom på instagram. Själv är jag 43, jag har visserligen två barn, men har därutöver inte uträttat mycket karriärmässigt sett och fått utgivet exakt intet. Man får lite ångest faktiskt i jämförelse med en sådan wunderkind. Så jag tänkte att jag får väl läsa något då, för att spä på mitt mindesvärdeskomplex ytterligare lite...

Valet föll på Den fallande detektiven. Egentligen borde jag ha börjat med Den osynlige mannen från Salem, som är den första boken i serien om polisen Leo Junker, men så bra koll hade jag alltså inte utan kastade mig rakt på del två. Det är ju ett nytt och fristående fall i den här boken förstås, men det görs flera kopplingar bakåt i historien, så man läser med fördel den första först.


Det första jag tänker på är att Carlsson verkar gilla att leka med sina titlar. Åtminstone är det tydligt i den tredje delen Mästare, väktare, lögnare, vän som förstås är en ordlek på Le Carrés Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Jag tänker att Den osynlige mannen från Salem kanske är en blinkning åt Den vedervärdige mannen från Säffle och Den fallande detektiven åt Leif G W Perssons Den döende detektiven? Åtminstone tror jag inte att han åsyftar Den galopperande detektiven.. ;)

Hur det än är med den saken, så inleds Den fallande detektiven med ett mord på en sociolog med viss renommé, Thomas Heber, en vinternatt i Stockholm. Leo Junker har precis återinträtt i polistjänst efter något trauma som inträffade i ettan, men är inte helt psykiskt tillförlitlig utan knaprar sobril i hemlighet. Han försöker lägga av hela tiden.

Han teamas upp med den solide Gabriel Birk, men de har knappt hunnit börja nysta förrän fallet tas över av SÄPO. Detta hindrar dock inte herrarna från att fortsätta gräva när Hebers sporadiska flickvän söker upp dem för att överlämna material som visar att Heber besatt information som kunde var farlig för honom - och som av allt att döma också var det. Det för in poliserna i en värld av höger- och vänsterextremism, där den gemensamma nämnaren är att alla är på helspänn och väldigt rädda...

I pocketupplagan av Den fallande detektiven som jag har i min hand, så finns det gott om pressröster som tokhyllar boken: "trovärdig", "briljant", "löftesrik" och så vidare. Jag kan hålla med om att den håller sig ifrån klichéerna. Junker är ingen machopolis, han är inte en intellektuellt överlägsen polis, han är ingen medelålders polis, han är ung, medelmåttig och sargad; det är han som faller i titeln och kämpar för att hålla sig över ytan.

Och detta känns nytt och gör mig positivt inställd, men under bokens gång får jag ingen riktigt grepp om Junker; jag tycker hans personlighet känns undflyende och mitt engagemang förblir lite ljummet. Även om jag känner att Carlsson har en ömsint relation till sin huvudperson, så tycker jag bättre om Gabriel Birk, han har en tydligare karaktär och känns stabilare, skärptare och roligare. Förmodligen är det inte alls meningen att man ska känna så....

Från första kapitlen så antyds det att det kommer hända något stort, något som människor är rädda för att yppa och på vägen dör ett antal på grund av vetskapen. När avslöjandet till slut kommer så kan jag inte påstå att jag bryr mig helt.. Intrigen med unga människor (killar) i utanförskap som dras in i omfamnande mörkermakter på högerkanten - och hamnar i våldsamma konflikter med den polariserande vänstern - är förstås högaktuell - men ska jag vara ärlig så är inte det här ett ämne som engagerar mig så särskilt och jag blir, förlåt, rätt uttråkad.

Det här kan ju låta som en totalsågning - och visst, just Den fallande detektiven var inte i min smak, men i Birk och Junker, där finns det ändå intressant stoff och nästa bok handlar förmodligen om något annat, så jag tänker ge den en chans!

---