Alltså jag vet att detta har stötts och blötts och inte är något nytt debattämne direkt, men jag måste bara häva ur mig lite frustration: jag blir galen på alla särskrivningar! Galen! Det känns som att det är ett växande problem också, för nu kan jag hitta dem i både annonser och journalistiska texter, vilket tidigare var ovanligt. Jag väljer att kalla det problem, för det är så jag upplever det. Många tycker säkert att det är riktigt bagatellartat huruvida man skriver jättekul eller jätte kul, men det gör ont i mig på riktigt när jag ser det.

Jag hade en chef som var expert på särskrivningar och överhuvudtaget hade en låg nivå på sin skrivna svenska. När han höll ppt-presentationer så kunde jag inte ta till mig av innehållet alls för jag satt bara och irriterade mig på att allt var så oläsligt. Ibland skrev han på engelska och det eliminerade ju problemet med särskrivningarna något, men hans engelska i övrigt var helt ludermässig så det var kört ändå.

Ibland undrar jag om man bara ska kapitulera och tänka att "Ja ja, det är tidens gång. Det är fult och det är fel, särskilt när rena syftningsfel uppstår, t.ex. halv rå kyckling eller halvrå kyckling, men jag är snart gammal tant och då räknas ändå inte min åsikt så det är bara att bryta ihop och gå vidare?"

---

P1:s bokcirkel har bestämt sig för att ge sig på Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen (The wind-up bird chronicle) med start 21 mars. Läser och diskuterar gör Babben Larsson, Johanna Thydell, Lars Gustafsson och Marie Lundström. När Åsa-Kafka på jobbet hörde nyheten fick vi också ett halvt löfte om att hon skulle återupprepa succén med Jane Eyre och göra nya podcasts för Fågeln tillsammans med kompisen Sophie. I am ever so grateful!

---

Prinsessan av Burundi är en akvariefisk och också en deckare av Kjell Eriksson, alltså inte den Kjell som jobbar på Sveriges Radio, utan den andre. Mitt exemplar är en gratisutgåva som följde med en Året Runt-tidning någon gång (och tro nu för all del inte att det var min Året Runt, så gammal är jag ändå inte..) och den låg här när jag behövde något okämpigt att läsa.

---

Kate Mortons The distant hours har på senare tid unisont hyllats på bokbloggar i min närhet och väckt lilla anglofilen i mig, se t.ex. recensioner hos Calliope och Fru E.

---

Med en ny medlem i bokklubben skulle vi gå bordet runt och presentera oss och vårt "bok-jag". Vad betyder böcker, vad och varför läser jag? Ungefär så här är det nog för mig:

---

Ikväll är det bokklubb igen och vi har läst Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas. Det är ju en intressant bok på många sätt, ständigt aktuell med frågor om det moraliskt riktiga.

Något säger mig dock att det inte blir så mycket boksnack - ikväll heller - sen syster precis har fått en bebis och det dessutom tillkommit en ny medlem till bokklubben!

Baby J börjar nog däremot dra sig ur sällskapet tror jag, då hon nu har en tendens att somna mitt under pågående middag och det är ju inte särskilt socialt av henne.

Återkommer om eventuella litterära reflektioner på nämnda bok..

---

Förra årets julkalender, Hotell Gyllene Knorren, som bygger på barnböckerna med samma namn OCH som ska bli en långfilm nu var en riktig höjdare tycker jag.

---

Alex Schulman har gått från att vara provokatör och Media-Sveriges mest hatade till uppskattad författare och myspappa. Fast ska jag vara ärlig visste jag knappt vem han var på den "onda" tiden och det kanske är den största förolämpningen av dem alla..

---

Om inte kan jag rekommendera bekantskapen. Böckerna om unga ms Beaker är skapad av Jacqueline Wilson, en av de mest kända ungdomsförfattarna i England (hon var säkert den mest kända tills J.K Rowling råkade skriva ett par böcker som blev lite halvt framgångsrika sådär).

Tracy Beaker är i tioårsåldern och har börjat skriva The story of Tracy Beaker. Det som skiljer henne från andra tioåringar är att hon bor på barnhem - igen - efter två misslyckade placeringar hos fosterföräldrar. Pappa är okänd, men Tracy har en mamma som hon framställer i god dager (är vacker, troligen filmstjärna, kör dyr bil). Det skiner dock igenom mellan raderna att det är oklart vart mamman befinner sig och hon har inte hälsat på på många år. Tracy kanske inte är det ljuvaste av barn; ett liv i olika fosterhem har skapat en utagerande, fast i grunden kärlekstörstande, unge med 'hösnuva', för hon är inte den som gråter inte.

En dag kommer det en journalist till barnhemmet för att skriva en artikel. Journalisten Cam fattar särskilt tycke för Tracy och en osannolik vänskap uppstår.

Från början när man ser typsnitt och teckningarna tror man detta ska vara sockersött, typ "min favoritfärg är röd och jag fick en Barbie sport star i juklapp". Men Tracys beskäftiga stil och försök att dölja de tragiska faktum som ligger bakom hennes situation är både hjärtskärande och roliga. Det här är en barnhemsbarnens Adrian Mole, en underbar historia som kan läsas av både ung och någon i trettio-plus-nästan-fyrtio-åldern. Jag vill redan ha fortsättningen!

---

Är inte helt ur lässvackan, men på uppåtgående. Råden löd: gå tillbaka till favoriterna och det lättköpta och det var precis vad jag gjorde för att kurera mig. Bra tips!

Släpp inte taget av Harlan Coben handlar om Adam som verkar gå igenom en jobbig introvert tonårsfas och sedan försvinner han plötsligt. Pappa Mike ger sig ut i ensam jakt på sin son och snart blir han inblandad in en härva där han står anklagad för grova brott - och han har fortfarande inte hittat Adam.

Det här är en svagare Coben än de jag läst tidigare, men han kan ändå konsten att fånga sin läsare. Från första sidan är man fast och sen rullar det på i ett rasande tempo som säkert gör Dan Brown grön av avund. Sin vana trogen levererar också Coben en twist det sista han gör som ändrar perspektiv. Han är bra på det, men jag känner igen upplägget och den totala överraskningseffekten uteblir. Det går dock inte att förneka att det är en driven historia som framförallt hade den önskade effekten på läsviljan.

Över till chick lit: Can you keep a secret av Sophie Kinsella. Finnes: lätt förvirrad men godhjärtad och troligen söt ung dam i Oxfam-kläder med okvalificerat assistentjobb, parasitkusin och helyllepojkvän.

Sökes: befordran, ny garderob, lite mer gnista i kärlekslivet

Emma Corrigan befinner sig ombord på ett plan efter ett katastrofalt kundmöte. Under ett par flygrädda timmar får hon ett plötsligt behov av att bikta sig för främlingen i sätet bredvid och när resan är slut har hon delat med sig av alla sina hemligheter. So far so good tills det blir ny arbetsdag och företaget får besök av den amerikanske vd:n. Gissa vem? Och som om det inte räcker med komplikationer uppstår lite romantik mellan de båda. Men kan man vara tillsammans med någon som känner till alla ens innersta tankar?

Alltså jag är den första att erkänna att jag gillar chick lit ibland, men den här var faktiskt ovanligt fånig. Hela historien bygger på att Emma berättar om att hon har ett rosa barbie-överkast och att den mörke främlingen tillika vd:n Jack Harper blir handlöst förälskad i henne när hon gör det.. Långsökt och tunt är väl bara förnamnet. Sammanfattningsvis: lite småkul, halvljummen romantik och en klassisk third act setback innan den obligatoriska kyssen på slutet. Lätt att läsa, lätt att glömma.

---

Nu är det vardag för oss igen efter jul, ohyrasanering, sjuk bebis och annat glatt som hör livet till.. Det kanske låter stört, men jag tycker det är skönt att återgå till rutiner och vanliga veckor. S går på förskola igen och jag får några värdefulla timmar för mig själv. Eller baby J är ju förstås hemma, men - förlåt alla enbarnsföräldrar - det är i princip som att ha semester. Med det undantaget att man gör allt med en arm. Jag undrar så när den talangen ska komma väl till pass i arbetslivet sen?

---

---

Vi befinner oss i nådens år 2011 mitt i statistikens och de ouppfyllda löftenas tid. Nästintill alla bokbloggare bidrar med årssummeringar och listor och vem är jag att inte sälla mig till denna skara. Överlag råder en viss fixering vid hur många böcker man lyckats läsa, men jag tycker det är onödigt att bli för offentlig med detta. Jag vet inte om man kan bli diskvalificerad som bokbloggare, men jag antar att det finns en undre gräns för antal lästa verk.. 1. Mindre kvantitetstid framför datorn = mer lästid.

---

Minns att den här boken nästan föll ner i handen på mig när jag var på biblioteket en dag. Med en sådan start förväntar man sig något minst sagt omvälvande och den har fått båda fina omdömen och bookerpris, men förväntningarna kom väl på skam kan man säga.

The line of beauty handlar om Nick Guest som blir inbjuden till familjen Feddens eleganta hus i London. Nick är extrem estet och besatt av vackra ting - och Henry James. Han får nu röra sig i finsalongerna och njuter av att få ta del av överklassens liv. Han är också öppet homosexuell och inleder en verklighetsfrånvänd, dekadant relation med en miljonärsson med mycket sprit, kokain och sex utan kondom - till AIDS blir ett begrepp.

Ett problem med den här boken är att det händer relativt lite. Hollinghurst verkar mest intresserad, av att skapa en stämning, ett tidsavtryck över Thatchers 80-tal i tory-kretsar befolkade av parlamentsledamöter och old money som för ytliga dialoger. Han lyckas bra med det, men så spännande att läsa blir det inte i längden.

Jag har också svårt att relatera till Nick som känns märkligt sval och anonym, kanske pga att hans uppträdande delvis är ett noggrant kalkylerat skådespel för att passa in och säga rätt saker. Undantaget är när han konfronteras med vänner som drabbas av AIDS då han visar prov på ett bredare känsloregister. Det här är en av de få skönlitterära böcker jag känner till som tar upp starten på AIDS-epidemin och stigmatiseringen av homosexuella och där är den förtjänstfull.

---