söndag 30 januari 2011

Strategier i särskrivningens tid*

Alltså jag vet att detta har stötts och blötts och inte är något nytt debattämne direkt, men jag måste bara häva ur mig lite frustration: jag blir galen på alla särskrivningar! Galen! Det känns som att det är ett växande problem också, för nu kan jag hitta dem i både annonser och journalistiska texter, vilket tidigare var ovanligt. Jag väljer att kalla det problem, för det är så jag upplever det. Många tycker säkert att det är riktigt bagatellartat huruvida man skriver jättekul eller jätte kul, men det gör ont i mig på riktigt när jag ser det.

Jag hade en chef som var expert på särskrivningar och överhuvudtaget hade en låg nivå på sin skrivna svenska. När han höll ppt-presentationer så kunde jag inte ta till mig av innehållet alls för jag satt bara och irriterade mig på att allt var så oläsligt. Ibland skrev han på engelska och det eliminerade ju problemet med särskrivningarna något, men hans engelska i övrigt var helt ludermässig så det var kört ändå.

Ibland undrar jag om man bara ska kapitulera och tänka att "Ja ja, det är tidens gång. Det är fult och det är fel, särskilt när rena syftningsfel uppstår, t.ex. halv rå kyckling eller halvrå kyckling, men jag är snart gammal tant och då räknas ändå inte min åsikt så det är bara att bryta ihop och gå vidare?"

Frågan har aktualiserats nu när dottern S har börjat ljuda ord/läsa. Vad säger man till henne om stavningsregler när vi kommer dit en vacker dag? När hon börjar skolan om några år kanske det ändå inte kommer att finnas en enda svensklärare som fäster någon vikt vid särskrivningar och all text hon utsätts för kommer i än högre grad vara full av fel. Jag vill ju lära henne det som är grammatiskt korrekt i så stor utsträckning som möjligt, men utkämpar jag ett slag som redan är förlorat?

Vad gör ni som liksom jag får spunk av särskrivningar? Vad har ni för strategier? Och ni som har barn, hur tänker ni där? Vore intressant att veta.

* Med reservation för eventuella särskrivningar, felstavningar och andra grammatiska missar.



fredag 28 januari 2011

Fågelskådning

P1:s bokcirkel har bestämt sig för att ge sig på Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen (The wind-up bird chronicle) med start 21 mars. Läser och diskuterar gör Babben Larsson, Johanna Thydell, Lars Gustafsson och Marie Lundström. När Åsa-Kafka på jobbet hörde nyheten fick vi också ett halvt löfte om att hon skulle återupprepa succén med Jane Eyre och göra nya podcasts för Fågeln tillsammans med kompisen Sophie. I am ever so grateful!

Jag läste wind-up bird för några år sedan, mitt första möte med Murakami. Det var en fascinerande upplevelse, boken var bra men mycket, mycket konstig, ja rent Kafka-artad (haha) och jag förstod nog egentligen inte hälften. Men nu kanske jag kan få någon slags förklaring eller teori till varför Okada sitter i botten på en brunn och tänker, varför han får ett födelsemärke över halva ansiktet, varför systrarna Kano försvinner spårlöst ur berättelsen, vad överstens überlånga brev egentligen syftar till. Jag har redan lagt in datumen i min kalender så jag inte ska glömma programmen.

PS till den det berör. När jag ändå var inne på P1:s hemsida kunde jag inte låta bli att lägga märke till att man tydligen tidigare har tagit sig an Anna Karenina och mp3-filerna ligger kvar för avlyssning. I'm just saying..DS.



torsdag 27 januari 2011

På välkända gator och torg

Prinsessan av Burundi är en akvariefisk och också en deckare av Kjell Eriksson, alltså inte den Kjell som jobbar på Sveriges Radio, utan den andre. Mitt exemplar är en gratisutgåva som följde med en Året Runt-tidning någon gång (och tro nu för all del inte att det var min Året Runt, så gammal är jag ändå inte..) och den låg här när jag behövde något okämpigt att läsa.

På det hela taget står den väl inte ut, som deckare sällan gör. Den var ändå bättre än väntat; en kriminalroman som lade fokus på relationer mer än brottet och som håller sig fri från värsta klyschorna. Här finns t.ex. inga alkoholiserade/diabetessjuka/livströtta kriminalkommissarier alls. En polis har bacillskräck iofs, men det är väl så nära man kan komma.

Men det som lyfte boken för mig personligen var att den utspelar sig i Uppsala där jag bodde under några år. Gatunamn och platser i omnejden fick genast liv i mitt inre och gav världens nostalgitripp, även om jag vet att det bara är fiktion. Jag var tvungen att plocka fram en karta och följa rutterna. Det är något speciellt med att läsa böcker som utspelar sig på platser man känner till, tycker ni inte? Det är väl därför det blivit så populärt med alla gå-i-Wallanders-fotspår etc som finns.

Numera bor jag i Malmö och då kan ju Polis polis potatismos av Sjövall/Wahlöö passa för en liknande upplevelse. Jag har också en bok av malmöförfattaren Fredrik Ekelund liggande, men jag har tyvärr inte fastnat för den än, all name-dropping till trots.



måndag 24 januari 2011

Trädgårdsarbete

Kate Mortons The distant hours har på senare tid unisont hyllats på bokbloggar i min närhet och väckt lilla anglofilen i mig, se t.ex. recensioner hos Calliope och Fru E.

Som värd för nästa bokklubbsträff har jag privilegiet att föreslå kandidat och därför har jag valt ett av Mortons tidigare verk, Den glömda trädgården, då den finns i svensk pocket (en av våra få regler faktiskt). Min känsla är att uppslukandenivån är hög och att den kan få mig att glömma tid och rum - för tillfället så välbehövligt - men frågan är om det är en bra bokklubbsbok? Time will tell.

Så mycket har jag förstått att det finns kopplingar till Frances Hodgson Burnetts barnklassiker Den hemliga trädgården så jag ska passa på att läsa den också. Dessutom är den på min lista "1001 böcker du måste läsa.." etcetera. Två flugor på smällen alltså! Imorrn blir det en tur till biblioteket.



söndag 23 januari 2011

Jag läser

Med en ny medlem i bokklubben skulle vi gå bordet runt och presentera oss och vårt "bok-jag". Vad betyder böcker, vad och varför läser jag? Ungefär så här är det nog för mig:

Böcker fyller en väsentlig del i mitt liv, ibland lite mer ibland lite mindre, men de finns alltid där. Böcker är lättillgänglig underhållning, jag går ingenstans utan att ha en bok med mig om det uppstår någon väntetid någonstans. När jag reser läser jag alltid, nuförtiden läser jag under amningspass och innan jag ska somna (fast ärligt talat så är det lika ofta som laptopen hamnar i knäet).

Jag har nog alltid använt böcker primärt som en verklighetsflykt. Jag läser mer när livet är lite so-so än när det är räkmacka. Det är nog delvis ur detta som min aversion mot diskbänksrealism kommer; jag behöver inte toppa en dålig dag med mer elände sas. Lyckliga slut är ett plus; det behöver inte vara stora Hollywood-trumman, men det ska finnas hopp om livet i alla fall.

Allätare är jag inte, men beredd att pröva olika genrer föralldel. Där är bokklubben bra, för då ges tillfälle att bredda sitt register. "Vanliga" romaner och deckare är nog det jag plöjer mest. Jag är lite av en anglofil, läser mer av brittiska (och amerikanska iofs) författare än svenska. Brittisk torrhumor och ironi är för övrigt något som ofta går hem hos mig. Jag tillhör ju inte den ironiska generationen för intet. Och av någon anledning vurmar jag särskilt för romaner som utspelar sig runt andra världskriget..

Jag är däremot inte särskilt förtjust i "arbetarromaner" och poesi. Jag stör mig sjukt på dåliga översättningar där man känner hur engelskan lyser igenom och jag är känslig för dialoger; en bra och naturlig dialog kan lyfta en bok enormt, men motsatsen är tyvärr nästan vanligare.

Well, ungefär så här är det väl.

Varför läser andra? Varför läser ni?



torsdag 20 januari 2011

En studie i glas

Ikväll är det bokklubb igen och vi har läst Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas. Det är ju en intressant bok på många sätt, ständigt aktuell med frågor om det moraliskt riktiga.

Något säger mig dock att det inte blir så mycket boksnack - ikväll heller - sen syster precis har fått en bebis och det dessutom tillkommit en ny medlem till bokklubben!

Baby J börjar nog däremot dra sig ur sällskapet tror jag, då hon nu har en tendens att somna mitt under pågående middag och det är ju inte särskilt socialt av henne.

Återkommer om eventuella litterära reflektioner på nämnda bok..

Uppdatering: vi hann gå en runda runt bordet - och prata om boken = bra kväll!

Vi pratade om hur Doktor Glas känns tidlös, varför Glas egentligen fattar misstycke mot Gregorius (och att det kanske vore intressant att läsa Bengt Ohlssons "upprättelse" av nämnde pastor), hur Glas verkar vara en ensam, själlös person som har dålig självkänsla samtidigt som han anser sig förmer än andra. Personligen tror jag han hade fått någon form av diagos idag. Vi diskuterade också hur vågat det var av Söderberg att ta upp ämnen som otrohet och abort så tidigt som 1905, men så orsakade ju också boken het debatt. Boken fick ett medelbetyg av oss, men vi uppskattade alla att ha läst den.



måndag 17 januari 2011

Spel med knorr

Förra årets julkalender, Hotell Gyllene Knorren, som bygger på barnböckerna med samma namn OCH som ska bli en långfilm nu var en riktig höjdare tycker jag.

Nu har Knorren blivit till ett spel på bolibompa-siten, vilket min treåring upptäckte och drog igång. Lite assistans från en vuxen behövs för dessa minsta och helt plötsligt var jag också fast! Nu har jag drivit virtuellt hotel här i ett par dagar och kan säga att det är totalt beroendeframkallande! Testa själv här.






fredag 14 januari 2011

Från provokatör till mediamys

Alex Schulman har gått från att vara provokatör och Media-Sveriges mest hatade till uppskattad författare och myspappa. Fast ska jag vara ärlig visste jag knappt vem han var på den "onda" tiden och det kanske är den största förolämpningen av dem alla..

Hursomhaver började jag följa hans blogg om dottern Charlie och fick mig dagliga skratt. Roligast var när helt oskyldiga inlägg om t.ex sandlådebesök blev helt nerkommenterade av folk eller ja, mest kvinnor om sanningen ska fram. Ungefär så här kunde det låta:

- Men guuuud, hur kan ni klä henne så tunt en sån här kylig marsdag?
- Huuur kan hon få ha vit jacka på sig i sandlådan, förstår du inte att den blir jättesmutsig!!
- Men människa, hur kan du låta henne leka i sandlådan, vet du inte att de är fulla av kattkiss??!!


Och en bild av Schulman med en kaffekopp framför sig och dottern i knäet utlöste raseri om riskerna med att brännskada sitt barn. Sådär höll det på. Vansinnigt rolig underhållning.

Det som också var skönt var hans stilistiska distans till Charlie. Uppenbarligen avgudade han henne över allt annat, men det blev aldrig någon kräkframkallande naaaw-jag-måste-tala-om-för-hela-världen-hur-gulligt-mitt-barn-är-och-avsluta-varje-inlägg-med-ett-hjärta-blogg. I stället bemötte han kafferaseriet så här:

"Så har jag så klart varit på bageriet med Charlie. Jag har introducerat kaffe för henne. Jag gav henne en latte och tror ni inte att hon svepte den? Det gjorde hon. Rakt av."


Det tycker jag är humor. Så när Charlie var ett år la han ner bloggen för att inte exponera henne för mycket och det blev ett litet tomrum i mitt liv. Men Alex Schulman vore ju inte den han är om han inte fann ett sätt att synas och efter framgångsrika Skynda att älska har han nu både startat ny blogg (hurra!) och skrivit ny bok om året mellan det att han skiljde sig från Katrin Zytomierska och det att han träffade Amanda Widell och Charlie föddes. Årets längsta titel: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött - och jag vill ha den så mycket!



tisdag 11 januari 2011

Känner ni Tracy Beaker?

Om inte kan jag rekommendera bekantskapen. Böckerna om unga ms Beaker är skapad av Jacqueline Wilson, en av de mest kända ungdomsförfattarna i England (hon var säkert den mest kända tills J.K Rowling råkade skriva ett par böcker som blev lite halvt framgångsrika sådär).

Tracy Beaker är i tioårsåldern och har börjat skriva The story of Tracy Beaker. Det som skiljer henne från andra tioåringar är att hon bor på barnhem - igen - efter två misslyckade placeringar hos fosterföräldrar. Pappa är okänd, men Tracy har en mamma som hon framställer i god dager (är vacker, troligen filmstjärna, kör dyr bil). Det skiner dock igenom mellan raderna att det är oklart vart mamman befinner sig och hon har inte hälsat på på många år. Tracy kanske inte är det ljuvaste av barn; ett liv i olika fosterhem har skapat en utagerande, fast i grunden kärlekstörstande, unge med 'hösnuva', för hon är inte den som gråter inte.

En dag kommer det en journalist till barnhemmet för att skriva en artikel. Journalisten Cam fattar särskilt tycke för Tracy och en osannolik vänskap uppstår.

Från början när man ser typsnitt och teckningarna tror man detta ska vara sockersött, typ "min favoritfärg är röd och jag fick en Barbie sport star i juklapp". Men Tracys beskäftiga stil och försök att dölja de tragiska faktum som ligger bakom hennes situation är både hjärtskärande och roliga. Det här är en barnhemsbarnens Adrian Mole, en underbar historia som kan läsas av både ung och någon i trettio-plus-nästan-fyrtio-åldern. Jag vill redan ha fortsättningen!



söndag 9 januari 2011

När orken tryter

Är inte helt ur lässvackan, men på uppåtgående. Råden löd: gå tillbaka till favoriterna och det lättköpta och det var precis vad jag gjorde för att kurera mig. Bra tips!

Släpp inte taget av Harlan Coben handlar om Adam som verkar gå igenom en jobbig introvert tonårsfas och sedan försvinner han plötsligt. Pappa Mike ger sig ut i ensam jakt på sin son och snart blir han inblandad in en härva där han står anklagad för grova brott - och han har fortfarande inte hittat Adam.

Det här är en svagare Coben än de jag läst tidigare, men han kan ändå konsten att fånga sin läsare. Från första sidan är man fast och sen rullar det på i ett rasande tempo som säkert gör Dan Brown grön av avund. Sin vana trogen levererar också Coben en twist det sista han gör som ändrar perspektiv. Han är bra på det, men jag känner igen upplägget och den totala överraskningseffekten uteblir. Det går dock inte att förneka att det är en driven historia som framförallt hade den önskade effekten på läsviljan.

Över till chick lit: Can you keep a secret av Sophie Kinsella. Finnes: lätt förvirrad men godhjärtad och troligen söt ung dam i Oxfam-kläder med okvalificerat assistentjobb, parasitkusin och helyllepojkvän.

Sökes: befordran, ny garderob, lite mer gnista i kärlekslivet

Emma Corrigan befinner sig ombord på ett plan efter ett katastrofalt kundmöte. Under ett par flygrädda timmar får hon ett plötsligt behov av att bikta sig för främlingen i sätet bredvid och när resan är slut har hon delat med sig av alla sina hemligheter. So far so good tills det blir ny arbetsdag och företaget får besök av den amerikanske vd:n. Gissa vem? Och som om det inte räcker med komplikationer uppstår lite romantik mellan de båda. Men kan man vara tillsammans med någon som känner till alla ens innersta tankar?

Alltså jag är den första att erkänna att jag gillar chick lit ibland, men den här var faktiskt ovanligt fånig. Hela historien bygger på att Emma berättar om att hon har ett rosa barbie-överkast och att den mörke främlingen tillika vd:n Jack Harper blir handlöst förälskad i henne när hon gör det.. Långsökt och tunt är väl bara förnamnet. Sammanfattningsvis: lite småkul, halvljummen romantik och en klassisk third act setback innan den obligatoriska kyssen på slutet. Lätt att läsa, lätt att glömma.



fredag 7 januari 2011

Välkommen vardag - och projekten med den

Nu är det vardag för oss igen efter jul, ohyrasanering, sjuk bebis och annat glatt som hör livet till.. Det kanske låter stört, men jag tycker det är skönt att återgå till rutiner och vanliga veckor. S går på förskola igen och jag får några värdefulla timmar för mig själv. Eller baby J är ju förstås hemma, men - förlåt alla enbarnsföräldrar - det är i princip som att ha semester. Med det undantaget att man gör allt med en arm. Jag undrar så när den talangen ska komma väl till pass i arbetslivet sen?

Jag har ägnat delar av "fritiden" till att påbörja en sedan länge försummad minnesbok till baby J. Jag gjorde en likadan till Miss S över hennes två första år och tänkte mig ett liknande upplägg nu med foton, födelsebevis, fotavtryck, små framsteg etc. Jag är verkligen ingen pysselhöna, men det känns kul att göra någonting kreativt som omväxling. Till baby J har jag t.ex skapat ett släktträd i Illustrator som jag blev ganska nöjd med.

2010 var nog också sista året jag satt med fotoalbum också som tar tid och är skrymmande. Framöver blir det att jag gör album på nätet med digitala bilder och text som man sen får hemskickat. Vi gjorde ett 2008 och använde då tjänsten Gör din egen bok som var ganska smidig, men den verkar ha haft problem på senare tid. Idag finns det nog säkert 10 likartade tjänster till på marknaden som Solentro, Fuji, Pho2home. Just google it.



onsdag 5 januari 2011

Från barn och dårar får man höra sanningen - eller?


Dottern övar skrivfärdigheter med förbluffande träffsäkert resultat ;)



tisdag 4 januari 2011

Nu vänder vi blad

Vi befinner oss i nådens år 2011 mitt i statistikens och de ouppfyllda löftenas tid. Nästintill alla bokbloggare bidrar med årssummeringar och listor och vem är jag att inte sälla mig till denna skara. Överlag råder en viss fixering vid hur många böcker man lyckats läsa, men jag tycker det är onödigt att bli för offentlig med detta. Jag vet inte om man kan bli diskvalificerad som bokbloggare, men jag antar att det finns en undre gräns för antal lästa verk..

Om vi i stället pratar målsättningar så lät de så här i början av 2010. I kursivt finns en slags utvärdering:

1. Mindre kvantitetstid framför datorn = mer lästid.
Ja, herregud vad naivt av mig. Med så mycket amningstid är datorn min bästa vän. Ja, det förekommer att jag läser också, men facebook är nog den mest lockande boken..

2. Läsa fler franska författare.
Ja, det blev ju hela två, Pesten av Albert Camus och Budbäraren av Fred Vargas, så ok jag nådde inte ända fram där heller.

3. Bli lite mer bibliskt orienterad. Jag är pinsamt okunnig om innehållet.
Nu med. Gick ut starkt med Om Jesus av Jonas Gardell, men sen kroknade jag visst.

4. Läsa fler böcker som redan finns bokyllan, snarare än att skaffa nya.
Hm, jag har nog inte köpt så många nya böcker i år faktiskt, fast biblioteket fick å andra sidan en revival så summan är liksom konstant..

Summa summarum är inte helt oväntat: sluta ge nyårslöften! Nu tycker jag vi vänder blad och blickar framåt mot 2011, som iofs både ur läs- och alla andra synvinklar har börjat, ja, uselt kan man väl säga..



söndag 2 januari 2011

The line of beauty

Minns att den här boken nästan föll ner i handen på mig när jag var på biblioteket en dag. Med en sådan start förväntar man sig något minst sagt omvälvande och den har fått båda fina omdömen och bookerpris, men förväntningarna kom väl på skam kan man säga.

The line of beauty handlar om Nick Guest som blir inbjuden till familjen Feddens eleganta hus i London. Nick är extrem estet och besatt av vackra ting - och Henry James. Han får nu röra sig i finsalongerna och njuter av att få ta del av överklassens liv. Han är också öppet homosexuell och inleder en verklighetsfrånvänd, dekadant relation med en miljonärsson med mycket sprit, kokain och sex utan kondom - till AIDS blir ett begrepp.

Ett problem med den här boken är att det händer relativt lite. Hollinghurst verkar mest intresserad, av att skapa en stämning, ett tidsavtryck över Thatchers 80-tal i tory-kretsar befolkade av parlamentsledamöter och old money som för ytliga dialoger. Han lyckas bra med det, men så spännande att läsa blir det inte i längden.

Jag har också svårt att relatera till Nick som känns märkligt sval och anonym, kanske pga att hans uppträdande delvis är ett noggrant kalkylerat skådespel för att passa in och säga rätt saker. Undantaget är när han konfronteras med vänner som drabbas av AIDS då han visar prov på ett bredare känsloregister. Det här är en av de få skönlitterära böcker jag känner till som tar upp starten på AIDS-epidemin och stigmatiseringen av homosexuella och där är den förtjänstfull.

Det är ungefär i samband med detta som man anar att Nicks liv på en räkmacka är över och sista delen ger en känsla av undergång. Det är faktiskt först då som jag börjar läsa med lite mer intresse, men dessa avsnitt utgör en mindre del och överlag lämnar mig Skönhetens Linje mig lite uttråkad och oberörd. Jag har en känsla av att TV-serien som sedermera gjordes faktiskt kan vara mer sevärd än boken är läsvärd.



Arkiv

juli 2008 augusti 2008 september 2008 oktober 2008 november 2008 december 2008 januari 2009 februari 2009 mars 2009 april 2009 maj 2009 juni 2009 juli 2009 augusti 2009 september 2009 oktober 2009 november 2009 december 2009 januari 2010 februari 2010 mars 2010 april 2010 maj 2010 juni 2010 juli 2010 augusti 2010 september 2010 oktober 2010 november 2010 december 2010 januari 2011 februari 2011 mars 2011 april 2011 maj 2011 juni 2011 juli 2011 augusti 2011 september 2011 oktober 2011 november 2011 december 2011 januari 2012 februari 2012 mars 2012 april 2012 maj 2012 juni 2012 juli 2012 augusti 2012 september 2012 oktober 2012 november 2012 december 2012 januari 2013 februari 2013 mars 2013 april 2013 maj 2013 juni 2013 juli 2013 augusti 2013 september 2013 oktober 2013 november 2013 december 2013 januari 2014 februari 2014 mars 2014 april 2014 maj 2014 juni 2014 juli 2014